|
Article on other languages:
|
Brunkol, även känd som lignit, är en sedimentär bergart bestående av kol, väte, syre och kväve. Brunkol uppstår genom fossilisering av organiskt material, främst växtdelar. En del av den brunkol som finns idag bildades under tertiär. Material för brunkolsbildning avsattes i forna dagars insjöar och djupa havsbukter av strömmar och vattendrag. Torv räknades tidigare som ett slags brunkol.
EgenskaperBrunkol har en hög vattenhalt, upp till 50 %. Tar man bort vattnet är kolhalten mellan 65 och 84 %. Svavelhalten ligger kring 3 %. Jämfört med stenkolen antänds brunkol lättare, då syre- och vätehalterna är högre, på bekostnad av kolhalten. Det brinner med rykande låga och oangenäm lukt. Färgen är brun till becksvart (svart brunkol) och matt till fett- eller vaxglansig. Konsistensen är mjuk, ofta skör, med träd- och jordartad textur. Man skiljer på mussliga, svarta (beckkol), trädartade (bastkol) och tunnskiffriga brunkol. AnvändningBrunkol används huvudsakligen som bränsle för produktion av elektricitet, men även för framställning av paraffin; de jordformiga brunkolen till brun färg (kölnisk umbra); de fasta kompakta (beckkol) till prydnader och smycken. Brunkol är den besvärligaste kolarten ur miljösynpunkt. Jämfört med stenkol är exempelvis koldioxidutsläppen vid förbränning högre. När brunkolen förbränns frigörs bland annat svaveldioxid och kväveoxider; även tungmetaller som kvicksilver och kadmium frigörs. ProduktionTyskland står för en stor del av världens brunkolsutvinning. Till andra länder med stora tillgångar hör USA, Ryssland och Australien. I Sverige har brunkol hittats i södra Skåne. På grund av sitt relativt låga energiinnehåll eldas brunkolet vanligtvis i anslutning till brytningsplatsen.
Se ävenLänkar |
This article is from Wikipedia. All text is available under the terms of the GNU Free Documentation License.