Koranen:

Koranen (arabiska: القرآن, al-Qur'ān, med betydelsen "recitationen", "uppläsningen") är islams heliga skrift, även kallad al-Qur'ān al-Karīm, "den ädla recitationen". Koranen består av profeten Muhammeds uppenbarelser och innehåller enligt islam Guds (Allahs) budskap, "nedsänt" till Muhammed genom ärkeängeln Jibril (Gabriel) under en period av 23 år från och med 610 e.Kr. Inom islam betecknas Koranen även som "Sista testamentet", "Boken", Guds bok" och "Uppenbarelsen". Koranen ses av muslimer som en bekräftelse av det som förkunnats av alla föregående profeter för världens alla folk.

Språk och upplägg

Koranen är skriven på arabiska och översättningar räknas inte som själva Koranen i sig, utan som tolkningar av dess mening och budskap. Koranen kan läsas med flera olika lässtilar (qira'at) baserat på olika dialekter vilket ändå räknas som språk ur en vetenskapligt lingvistisk synvinkel. Koranen består av 114 suror (kapitel) och ställdes efter Muhammeds död samman så att de längsta surorna kommer först och de kortaste sist, med undantag för den korta första suran (al-Fatiha) som är en central bön inom islam.

De här 114 surorna som koranen är uppdelad i kan även de delas upp i olika grupper. De två huvudgrupper som de går att dela upp surorna i är baserade på var Mohammed befann sig när de uppenbarades och skrevs ner. De suror som skrevs ner någon gång mellan år 610-622 i Mecca där Mohammed bodde och befann sig placeras i Mecca gruppen. Sedan finns den andra huvudgruppen med surors om skrev efter att Mohammed blev bannlyst från Mecca och bosatte sig i Medina, där av är de Medina suror. Denna uppdelning av surorna är inte svart på vit, alla surorna går inte placera i det ena eller andra gruppen utan vissa har varit mitt emellan som någon sorts övergång mellan de båda grupperna. Det kan därför förekomma en Mecca sura bland Medina surorna.

De suror som är skrivna under tiden Mohammed befann sig i Mecca är betydligt större än de under Medina perioden. Den enkla anledningen till det var för att Mohammed tillbringade sina sista tio år i Medina, där av blev de färre suror. Förutom de två grupperingarna på surorna finns det även ytligare en grupp uppdelning av surorna skrivna under Mecca perioden. Den första gruppen i Mecca perioden hade inget specifikt namn men den bestod av många suror men de var inte särskilt långa. De handlande mest om förgående profeter, hur de levde och hur de var etc. Den andra gruppen kallades för medeltida Mecca perioden och den sista gruppen var senare Mecca perioden. De surorna i denna grupp har sina likheter i de som skrevs i Medina och där är här man kan se en sorts samman smältning av de båda stora huvudgrupperna.

Innehåll och budskap

Den viktigaste läropunkten i Koranen är strikt monoteism. Polyteismen angrips häftigt och inte heller den kristna treenighetsläran eller katoliker och ortodoxas åkallelse av Maria, Jesu moder, godkänns som monoteistisk. Gud i Koranen kallas Allah, vilket ofta räknas som en översättning av det i västerländska språk allmängiltiga ordet "Gud", såsom beteckning på en enda gud. Särskilt i vissa kristna kretsar förekommer ibland uppfattningen att Allah är också det namn som månguden bar i den äldre polyteistiska arabiska religionen. Denna teori återstår dock att bevisas, då namnet på månguden i semitiska språk är Sin. Dessutom uppmanas muslimer i Koranen (41:37) att inte dyrka solen eller månen, utan deras skapare. Allah är herren och människan är hans tjänare. Allah är allhärskande, allvetande, men han är också barmhärtig, förbarmande och förlåtande. Allah har skapat världen, vilket bör leda människan till förundran och tacksamhet. Vid domens dag som ska föregås av naturkatastrofer, ska alla döda uppstå och dömas av Gud. De goda får komma till paradiset och de onda till helvetets eld.

Liksom i den judeokristna dekalogen är förbudet mot andra gudar det viktigaste i Koranen.

De som har satt upp andra vid hans sida och således förnekat Koranens budskap eller Allah, kommer att befinna sig i helvetet för alltid, medan de syndfulla muslimerna endast kommer att vistas där i en begränsad tid.

Även livets, jordens och universums skapelse och utveckling skildras i Koranen:

Huvudbudskapet till människorna är att de ska ge sig hän i total underkastelse, islam, åt Gud. Tron är viktig och innebär bland annat att man håller Koranen för sann. De moraliska kraven uttrycks ofta i allmänna ordalag om att göra gott och vara rättskaffens. I Koranen finner man förutom de regler som ska gälla för islam som religion även hur man ska leva som muslim. Här finns konkreta krav som att tala sanning, vara försonlig, förlåta och ge allmosor. Andra krav är till exempel förbud mot att man dricker alkoholhaltiga drycker, äter fläsk- och griskött samt spelar hasardspel. I Koranen finns dessutom regler beträffande juridiska och ekonomiska frågor som till exempel förbud mot lån mot ränta.

Koranen är grundval för sharia, den religiösa lagen i Islam, som beskriver hur det muslimska samhället ska styras.

Men Koranen är inte bara lagar och regler för den muslimska gemenskapen utan även en bok som man läser, reciterar och begrundar för andaktens och den personliga upplevelsens skull. Vördnaden för Koranen är stor hos muslimerna, även för det enskilda bokexemplaret som inte får behandlas respektlöst.

Muhammed och Jesus (Isa) i Koranen

Muhammed betecknas i Koranen som den siste i en lång rad med profeter som Allah sänt till människorna. Tidigare profeter återfinns i kristna och judars heliga skrifter. Därför anses profeter som även accepteras av judar och kristna ha mottagit uppenbarelser, dock har skrifterna där uppenbarelsen nedtecknats antingen försvunnit eller blivit förvanskade, medan den senaste uppenbarelsen, Koranen, bevarats i sin helhet. Själv gör Muhammed inte anspråk på att ha några övernaturliga krafter samtidigt som muslimer tror att Muhammed även utförde mirakel, såsom att hela skadade människor. Däremot betonas det i Koranen att det endast är med Guds hjälp och tillåtelse som dessa, och andra profeters, mirakel kunde utföras. Muhammed varnade muslimerna från att vörda honom för mycket och istället fokusera på Gud. Detta överensstämmer med att hans mål uppges endast vara att lära människorna att komma närmare Gud. Koranen anses vara det underverk som ska övertyga icke-muslimer att acceptera islam.

I muslimsk tradition går Jesus under namnet Isa. Jesus är den enda personen i Koranen som benämns som helt syndfri, något som inte ens Muhammed kallas. Detta ställer vissa frågetecken om huruvida Jesus från början bara var en profet enligt islam eller om det ligger någon mer innebörd i detta som kan spåras till Kristendomen. Islam erkänner även den bibliska jungfrufödelsen och att Jesus var en stor profet, jämställd med Muhammed (alla profeter likställs inom islam, dock anses Muhammed vara den sista och därför den viktigaste). I Koranen finns berättelser från evangelierna medtagna i något annorlunda form och ibland med tillägg. Islam avvisar tanken att Jesus skulle vara Gud och anser att han aldrig dog en ställföreträdande död på korset, utan upprycktes av Gud till himmelen. Därifrån väntas han återkomma för att besegra Antikrist på den Yttersta dagen.

Enligt islam var Jesus en mänsklig profet, precis som Muhammed, som sändes till människorna för att informera dem om Gud och hur man kommer närmare Gud, genom evangeliet (injil) och sitt exempel (sunnah). Muslimer tror på att Jesus återupplivade döda, helade blinda och så vidare, men att detta skedde med Guds tillåtelse och hjälp och inte av Jesus egna kraft. Dock hade Jesus ställning över tid kommit att upphöjas och överdrivas genom att man ansåg honom vara en del av en treenig Gud. Muhammed sändes för att tillrättaställa denna övertolkning. Muhammed betonar därför starkt att muslimerna ska undvika att upprepa detta misstag i sin vördnad av honom själv och istället säga "ashadu anna muhammadan 'abduhu wa rasuluh" (jag vittnar om att Muhammed är Guds tjänare och profet), det vill säga shahadah.

Sammanfattningsvis så är det ett krav för muslimer att tro på Jesus som Guds profet, men man betonar att Jesus inte var gudomlig, utan att denna uppfattning var en efterhandskonstruktion som tillskrevs honom.

Ursprung

Detta är ett kontroversiellt forskningsområde, då muslimer anser att Koranen är nedsänd av Gud (Allah) till profeten Muhammed så som Gamla och Nya Testamentet nedsänts till andra profeter. Enligt ett vetenskapligt synsätt (som inte beaktar existensen av något gudomligt) ses Koranen, liksom Bibeln, som ett historiskt dokument skrivet och ändrat av människor.

Enligt muslimsk tradition blev varje nedsänd uppenbarelse dokumenterad genom att den utan fördröjning skrevs ned eller memorerades av muslimerna själva så att budskapet ej kunde förvanskas. De dokumenterade uppenbarelserna som formade Koranen under Muhammeds tillsyn sammanställdes sedan i bokform under första kalifen Abu Bakrs tid. Dessa skrifter skickades sedan till muslimska huvudstäder och centra på order av den tredje kalifen Uthman under 650-talet. Koranen kan läsas med flera olika lässtilar (qira'at) baserat på dialekt och detta skulle då, enligt vissa icke-muslimer, indikera att innehållet kommer från flera källor i motsats till från en enda Gud. Värt att poängtera är dock att dessa olika lässtilar har samma betydelse. De enda skillnaderna är att orden uttalas olika. Ett exempel på detta är namnet på staden Mekka. I en version uttalas det Mecka och i en annan uttalas det Becka, detta på grund av att olika dialekter helt enkelt hade olika uttal. Anledningen till att det finns olika lässtilar, enligt islamisk tradition, är att de olika stammarna skulle kunna läsa Koranen enligt sin egen dialekt. I Koranen återfinns även en utmaning till icke-muslimer - att försöka producera ett eget kapitel som påminner om Koranen, för att därmed försöka motbevisa islams påstående om att Koranen är en uppenbarelse från Gud. En av anledningarna till att Koranen finns i flera lässtilar anses vara att araberna ska få möjlighet att försöka anta denna utmaning på sina egna dialekter men detta är knappast vetenskapligt belagda fakta utan det är mera troligt enligt vissa islamologer att det handlar om naskh.

Ett av de större läroproblemen inom islam anses av vissa av dess kritiker vara just abrogationsfrågan även kallad naskh. Dessa kritiker uppfattar det som ett grundproblem är att Koranen säger sig vara oföränderlig och evig samtidigt som det finns suror som förefaller beskriva hur man går till väga när det blir ändringar i den.

Från muslimskt håll har tolkningen av Koranen som ett påhitt av Muhammed även ifrågasatts genom att man pekat på vissa moderna vetenskapliga fakta som man menar skildras i Koranen (verser om livets, jordens och universums uppkomst och utveckling) och hur dessa skildringar varit före sin tid. En del muslimer tenderar att tona ner dessa moderna vetenskapliga teorier och istället låta Koranens och Muhammeds strikt monoteistiska budskap tala för sig själv, då de anser det vara det centrala med islam som ska attrahera människorna. Enligt detta islamiska synsätt bör man alltså ta del av Koranens förutsägelser om världens beskaffenhet för att kunna studera naturen objektivt. Man har också hävdat att det inte fanns något motiv till att Muhammed falskeligen skulle påstå sig ha mottagit en uppenbarelse från Gud, då hans position som profet inte innebar rikedom och ett liv i lyx. Muhammed fortsatte leva spartanskt även som de facto ledare över i princip hela Arabien.

Koranen och genus

Språkbruket i Koranen är enligt en modern feministisk tolkning i stora delar androcentriskt, det vill säga den riktar sig till män om kvinnor. Tydligast visas detta i de delar som handlar om giftermål och sexualitet. ”Lawful for you on the nights of the fasts is the approach of your wives. They are garments for you and you are garments for them.” (Koranen 2:187^[1]). Mannen är du (you) och de/dem (they/them) är kvinnan/kvinnor. Detta betyder inte att texten är kvinnofientlig och även om det finns delar som inte riktar sig direkt till män är dessa undantag.

Förutom att Koranen främst i sitt språk riktar sig till män så kan det vara svårt att avgöra om budskapet är riktat till alla muslimer oavsett kön eller om vissa avsnitt bara gäller specifikt för män eller specifikt för kvinnor. Det arabiska språket är så som franskan och hebreiskan språk med genusbestämda substantiv, vilket kan medföra svårigheten är att avgöra vilka avsnitt i Koranen som är genusspecifika och vilka som är genusneutrala. Ett tydligt exempel på genusspecifika substantiv är att en muslimsk man betecknas som muslim, medan en muslimsk kvinna betecknas muslima(h). En grupp av kvinnor benämns som muslimat och en grupp män benämns som muslimun (muslimin). Problemet uppstår då en grupp bestående av både män och kvinnor benämns som muslimun, samma beteckning som för gruppen män. När begreppet muslimun står i texten bör man inte anta att det bara gäller män, oftast riktar sig texten till alla muslimer oavsett kön. Många som vill visa att män och kvinnor är lika inför Gud brukar använda sig av vers 33:35 som i första meningen tydligt visar att detta gäller för både män och kvinnor, ”Muslim men (muslimin) and Muslim women (muslimat)” (^[2]) eller som Muhammed Knut Bernströms översättning och tolkning av samma sura:

Motsägande verser

Ett teologiskt och praktiskt problem med Koranen är enligt vissa kritiker de verser som verkar motsäga varandra (Naskh wa mansukh). Naskh (Nasikh) och Mansukh betyder avskaffa eller upphäva. Vissa verser är endast otydliga medan andra faktiskt ser ut att stå i motsats till en annan vers. En sådan är den om kvinnan och mannens jämlikhet och inbördes förhållande. I vers 4:34 beskrivs det att män han qawwām över kvinnor. Begreppet qawwām är svårtolkad men brukar tolkas som ”ansvarar för” eller ”har vård om”, utifrån grundbegreppet qā'im. Qawwām vidgar dock grundbegreppet och innefattar allt från underhåll till beskydd samt moraliskt ansvar. Vers 4:34 tolkas av Muhammed Knut Bernström som ”männen skall ha ansvar för och om kvinnorna…” där ansvar alltså förstås utifrån flera olika aspekter. Denna vers kan emellertid motsägas av exempelvis vers 9:72. Där beskrivs männen och kvinnorna som jämlika. Alla troende har samma möjlighet att nå och njuta av paradisets belöning i livet efter döden och domen. Problemet med motsägande verser har ofta lösts genom att man lägger en större vikt vid den vers som anses vara uppenbarad senast. I detta fall är det den sistnämnda.

Svenska översättningar

Flera svenska översättningar av Koranen har gjorts av svenska orientalister. Den första kända svenska översättningen gjordes av biskop Johan Adam Tingstadius (1748–1827), men denna tolkning kom aldrig i tryck.^[4] Den första fullständiga publicerade översättningen till svenska gjordes av Johan Fredrik Sebastian Crusenstolpe (1801–1882) och utgavs 1843^[5]. Därefter följde 1873–1874^[6] en översättning av Carl Johan Tornberg (1807–1877) och 1917^[7] utkom K. V. Zetterstéens (1866–1953) översättning som länge var den mest spridda svenska tolkningen.

År 1976 utgavs Åke Ohlmarks översättning av Koranen. Det var dock endast ett urval ur Koranen.

En nyöversättning av Koranen med kommentarer finns utgiven under namnet Koranens budskap av före detta diplomaten Muhammed Knut Bernström, 1998^[8] följd av en andra reviderad upplaga år 2000^[9]. Denna tolkning till svenska särskiljer sig genom att ha erhållit officiellt godkännande från det anrika al-Azhar-universitetets islamiska institution för forskning, författarskap och översättningar. Bernström har vid sidan av tolkningen den arabiska originalskriften, varje suras förhistoria, samt omfattande kommentarer av Muhammad Asad (1900–1992) och av Bernström själv.

Ytterligare en översättning till svenska är gjord av Dr Qanita Sadiqa under titeln "Den heliga qur'anen". Varje sida i denna utgåva är indelad i två spalter och har texten på svenska i vänsterspalten och på arabiska i högerspalten. Denna är utgiven under beskydd av Mirza Tahir Ahmad, överhuvud för Ahmadiyya-rörelsen.

Översättningar av Koranen från arabiskan, det språk som den koraniska uppenbarelsen förmedlades med, anses inom islam dock inte äga samma sakrala karaktär och är därför inte giltiga som bönespråk eller för andra rituella ändamål. Arabiskan är med andra ord sakralt språk inom islam. Denna ställning för det arabiska språket inom islam kan jämföras med hebreiskan inom judendomen, avestiskan inom zoroastrismen, sanskrit inom hinduism. Latinet som tidigare användes inom romersk-katolska kyrkan var däremot ett liturgiskt språk och därför inte helt jämförbart med de sakrala språk som fått sin ställning direkt genom respektive traditions heliga skrift.

Koranens budskap på Internet