Sverige har varit en monarki under mycket lång tid. Monarkins innehåll och makt såväl som Sveriges omfattning har dock varierat över tiden. Även själva ordet Sverige har utvecklats med språket, förändringar som ibland används för att benämna olika epoker av utvecklingen, se vidare Svearike.
De äldsta kungarna är endast kända som sagokungar (se svenska sagokungar), men även under den historiska tidens regenter som finns i nedanstående lista finns osäkerheter. Samtliga uppgifter mellan Stenkil och Filip och mellan Inge den yngre och Sverker den äldre är osäkra och det har förmodligen funnits ännu fler kungar och tronpretendenter under denna tid än de vars namn överlevt till våra dagar.
Ordningstal på kungar infördes i Sverige med Erik XIV på 1500-talet. Han utgick från Johannes Magnus bok Historia de omnibus Gothorum Sveonomque regibus som framställde en synnerligen fantasifull lista över alla svenska kungar sedan syndafloden, och kom fram till att han var Erik XIV. Samma sak gäller de kungar som har namnet Karl där Karl Sverkersson är den förste historiskt belagde kungen med detta namn, med ordningsnummer VII enligt Johannes Magnus kunglängd. Som den förste historiskt belagda Erik (VIII) är Erik Segersäll eller eventuellt Erik (VII) Erik Väderhatt beroende på vilken källa man utgår från – den förste som alla är överens om är dock Erik Segersäll.
Knut den store – utnämndes i slutet av 1020-talet till sveakung och präglade mynt i Sigtuna. Ungefär 1026–1029.
Två tronpretendenter vid namn Erik. Ska enligt Adam av Bremen ha stridit om tronen efter Stenkils död och båda ska tillsammans med många av Sveriges stormmän ha stupat under denna kamp. Någon mer kunskap om dem finns ej och en sentida historikers benämning av dem som Erik Stenkilsson och Erik Hedningen är en efterkonstruktion, även om det är sannolikt att åtminstone den ene till hörde den Stenkilska ätten.
Håkan Röde – gjorde anspråk på tronen från och med 1066.
Erik Årsäll – Blot-Svens son som skall ha övertagit hans anspråk på tronen och kämpat mot Inge den äldre under mitten av 1080-talet. Detta namn återkommer i flera olika berättelser (med olika attribut) från denna tid varför man inte med säkerhet kan styrka dennes existens.
Sigismunds söner Vladislav IV och Johan II Kasimir (kungar av Polen1632–1648 respektive 1648–1672) fortsatte att hävda faderns anspråk fram till 1660, då Sverige slöt fred med Polen, där Polen avsade sig alla anspråk på Sveriges tron.