|
Article on other languages:
|
Ormar (Serpentes) är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur med smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och sägs under sin evolution under en period ha levt nere i jorden, där de förlorat sina ben, som mest var i vägen, och sina ögonlock, vilka ersattes av ett permanent skyddande hudskikt. En tydlig indikation på detta är att de fortfarande söker skydd i håligheter och gropar, när de känner sig hotade av rovdjur eller väder. Märkligt nog är det bara ett fåtal arter som lever i havet. Alla ormar är köttätare, och vissa arter kannibaler, det vill säga de äter andra ormar av samma art. Några arter har utbildat ett värmekänsligt organ i nosen, med vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur. De allra flesta ormar lever på land, men det finns också 62 arter som lever i haven.[1] Havsormarna anses ha det starkaste giftet, men de är inte aggressiva.
UtbredningOrmar förekommer nästan på hela jorden. Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd. Den nordligaste arten är huggormen som förekommer i Skandinavien och den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. I nämnda utbredningsområde finns några öar och ögrupper som saknar ormar. Dessa är Irland, Island, Azorerna, Bermuda, Nya Zeeland och Hawaii. Ormar i SverigeI Sverige förekommer följande arter:
Sveriges ormar är alla fridlysta. Om man finner ormar på sin tomt, och inte önskar ha dem där, skall man inte döda dem, den lokala herpetologiska föreningen hjälper gärna till med att flytta dem till ett bättre ställe. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm. Huggormen är den enda giftiga ormen i Sverige, men är sällan livshotande för en vuxen människa. KänneteckenAllmäntAngående kroppslängden finns mellan de olika ormarna stora differenser. Arterna i familjen maskormar är bara 15 centimeter långa. Störst bland ormarna är grön anakonda som kan nå en kroppslängd på nära 10 meter. Även för tvärsnittet finns skillnader. Det kan vara rund, oval, nästan trekantig eller i formen av ett toastbröd. Ormarnas mun är så formad att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall. Till exempel är honor av huggormen (Vipera berus) mer brun- eller rödaktiga än hanar och honornas mönstring är inte så tydlig. Angående kroppsfärgen finns ett stort antal av variationer. Några ogiftiga arter har i evolutionens lopp skaffat liknande färg som giftiga arter för att skydda sig mot fiender. HudenOrmarnas hud består av tre skikt: överhuden (epidermis), läderhuden (dermis) och underhuden (subcutis). Alla skikt har olika funktioner. Cellerna i överhuden innehåller keratin för att bilda ett tät och flexibel hornskikt i form av fjäll. Överhuden skyddar djuret mot skadlig inverkan från omvärlden. I läderhuden finns flera nervände, bindvävnad, blodkärl och pigmentceller. I underhuden sparar ormen fett som energireserv. BenOrmar har bara tre sorter ben: ben i kranium, ryggkotor och revben. De saknar bäcken, skuldergördel och bröstben. På grund av att käken och ben i gommen bara är sammanlänkad med band kan de öppna munnen särskild vid. Ryggkotornas antal är vanligtvis 200 (maximalt 435). Alla revben sitter med en led på ryggkotorna. Kuriosa
Källor
Referenser
More about Orm: orm university, 1040 irs orm tax, orm cc, navy orm, orm d label, röde orm, orm studio05 visual, |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
This article is from Wikipedia. All text is available under the terms of the GNU Free Documentation License.