|
Article on other languages:
|
Svenska Missionskyrkan, svenskt nyevangeliskt trossamfund, grundat 1878, fram till 2003 kallat Svenska Missionsförbundet. Svenska Missionskyrkan ingår i gruppen av frikyrkor och har ett förhållandevis nära samarbete med Svenska kyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige. Missionskyrkan använder den ekumeniska sångboken Psalmer och Sånger som är gemensam för flera samfund. Samfundet har över 65 000 medlemmar (juni 2005) och omkring 750 församlingar i sju distrikt med varsin distriktsföreståndare. Dess högsta beslutande organ är kyrkokonferensen och dess ledande befattningshavare på nationell nivå är missionsföreståndaren Svenska Missionskyrkan är, näst efter Svenska kyrkan, det svenska trossamfund som betjänar flest människor. Antal betjänade (aktiva) deltagare var 128 000 år 2004. Svenska Missionskyrkans Ungdom (SMU) bedriver en omfattande barn- och ungdomsverksamhet på lokal- och distriktsnivå. Nationellt ingår SMU i en federation med Svenska Baptisternas Ungdomsförbund och Metodistkyrkans Ungdomsförbund i den gemensamma riksorganisationen equmenia.
Teologi
P. P. Waldenström porträtterad 1914 av Carl Larsson
Internationellt tillhör Svenska Missionskyrkan den reformerta kyrkofamiljen genom tillhörigheten i Reformerta kyrkornas världsallians, det hindrar inte att att man i teologin förvaltar arvet från luthersk nyevangelism och Paul Petter Waldenström. Den organisationsform man har är kongregationalism. I arvet från Paul Petter Waldenström finns en vilja till ekumenik vilket tar sig uttryck bland annat i nattvardsgemenskap [1] med Svenska Kyrkan, medlemskap i Kyrkornas världsråd[2] och nära samarbete [3] med Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige. Svenska Missionskyrkan har en tradition av frihet för individer och församlingar i teologiska frågor, ett exempel på detta är den dubbla dopsynen, ett annat exempel är synen på Bibeln där både liberalteologisk som evangelikal bibelsyn förekommer. Missionsförbundet bröt vid dess grundande med den renläriga lutherdomen. Orsaken var för den subjektiva försoningsläran som stred mot Svenska kyrkans lära vilket innebar att Waldenström förlorade sitt ämbete som präst och att Evangeliska Fosterlandsstiftelsen splittrades och Svenska Missionskyrkan bildades. Utifrån luthersk renlärighet finns också de som ser ett reformert inflytande redan hos Evangeliska fosterlandsstiftelsens Carl Olof Rosenius och mer tydligt i Paul Petter Waldenström. [4] [5] Idag förvaltar man arvet från Luther, lågkyrklighet, Paul Petter Waldenström och Erik Jakob Ekman samtidigt som det finns reformerta, evangelikala och karismatiska inslag. Missionskyrkans tradition av ekumenik och frihet gör att det kan vara svårt att placera Missionskyrkan på den teologiska kartan. Samtidigt som Missionskyrkan är medlem i Reformerta kyrkornas världsallians finns delar i dess teologi och praktik som visar ett arv från Luther snarare än från Calvin. Genom frikyrkliga och reformerta inslag och genom att man inte bejakar de lutherska bekännelseskrifterna (se Svenska kyrkans bekännelseskrifter) är ett medlemskap i Lutherska världsförbundet inte aktuellt. Då barndop är det vanligaste[6] i Missionskyrkan kan kyrkan inte beskrivas som baptistisk, Europeiska Baptistfederationen står till exempel tydligt för att att troendedopet är det bibliska dopet.[7]. Även troendedop praktiseras, och man praktiserar ibland omdop av barndöpta, därför finns ett visst släktskap med baptiströrelsen när det gäller dopsyn. [8]. Då omdop kan vara ett problem för ekumeniken har man i Missionskyrkan infört en akt för dopbekräftelse som kan ersätta omdop [9] [10]. I de ekumeniska dokumenten Gemensam tro, 1995 och Gemensam framtid?, 2008, ser man betydande teologiska likheter mellan Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, även om det finns olikheter som diskuteras inför ett eventuellt samgående. [11] Svenska Missionskyrkan har en i grunden samma församlingssyn som baptismen och organiserar både kristna som föredrar barndop och de som förespråkare troendedop, därmed kan många baptister känna sig hemma i missionsförsamlingar. Man har ofta menat att baptisternas syn på troendedopet är särskiljande för baptismen och ett hinder för ekumenik, men i ekumeniskt arbete har man noterat att "Internationell ekumenik påminner oss om att kyrko- och församlingssyn är för baptister den avgörande frågan för enhet." [12]. Flera församlingar anslutna till Missionskyrkan är samtidigt anslutna till Svenska Baptistsamfundet och/eller Metodistkyrkan i Sverige. Teologiska Högskolan i Stockholm drivs också med de tre ovan nämnda samfunden som huvudmän. Dessutom har de tre kyrkornas ungdomsförbund skapat en gemensam organisation, equmenia. Dessa fakta visar tydligt en närhet i teologi mellan de tre samfunden och det finns också planer på samgående på några års sikt. [13] [14] Genom medlemskapet Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor, som skapades på initiativ av Svenska Missionskyrkan 1948,[15] får man internationella kontakter med samfund med likartad teologi. Ett exempel är att Steven David missionsföreståndare för Indiska Hindustani Covenant Church deltog på Hönökonferensen 2005. [16]. Ett annat exempel är det samarbete som finns mellan Evangelical Covenant Churchs North Park University i Chicago och Södra Vätterbygdens folkhögskola, som drivs av Svenska Missionskyrkan. [17] Teologin för Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor kan betecknas som evangelisk. Även om Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor inte har några bekännelseskrifter så kan följande punkter visa på det gemensamma i de samarbetande kyrkornas teologi:
DistriktMissionskyrkan är indelad i sju territoriella distrikt. Därtill kommer Svenska Frälsningsarmén, SFA, med vilket dåvarande Svenska Missionsförbundet haft ett samarbetsavtal sedan 1988. I juni 2005 uppgick Svenska Frälsningsarmén efter ömsesidiga beslut i Missionskyrkan, men behåller sin struktur genom att inrättas som ett icke-territoriellt distrikt i kyrkan.[18]. Distriktsindelning och distriktsföreståndare (2008)
Utbildningar
Tidig historia1870-talet var en tid av nya idéer och splittring inom Svenska Kyrkan. Bland annat hade Paul Peter Waldenström framträtt med en ny försoningslära som många i Evangeliska fosterlandsstiftelsens kretsar anslöt sig till. Detta ledde till ett krav att dess missionärer inte skulle skulle vara skyldiga att ansluta sig till den Augsburgska bekännelsen. På sina håll fanns också en strävan att bryta med den kyrkliga nattvardsordningen. När ett förslag att ändra Evangeliska fosterlandsstiftelsens bekännelseståndpunkt vid 1878 års konferens förkastades, bildades samma år Svenska missionsförbundet som från 1881 även satte mission i andra länder på sitt program och samma år sände ut sin första missionär, till Kongo i Livingstone-Inland-missionens tjänst, ett missionsföretag som från 1886 blev en självständigt organisation. Från början av 1880-talet fanns alltså 3 olika missionerande organisationer i Sverige: Svenska kyrkans mission, Evangeliska fosterlandsstiftelsen samt Svenska missionsförbundet. Svenska missionsförbundets missionsfält var Kongo, Kina och Turkestan. I Kongo blev Missionsförbundets mission självständig 1884 efter 5 års samarbete med Livingstone Inland Mission. Man arbetade bland annat med att utarbeta ett skriftspråk för kikongo, översätta Bibeln till detta språk och anlägga och driva ett tryckeri. Mellan 1895 och 1912 dog 55 missionärer i detta arbete. På den tiden ansåg man att det berodde på klimatet. När man överlämnade missionen i Alaska till Svenska missionsförbundet i Nordamerika 1889, beslutade man i Sverige att påbörja mission i Kina. Missionen i Östturkestan påbörjades 1894. Svenska missionsförbundet hade också verksamhet i Kaukasien, Ryssland och England (sjömansmission med 6 manliga och 9 kvinnliga arbetare). Missionsförbundet hade (1911) 123 missionärer, varav 69 kvinnliga, 256 infödda medarbetare, 3 104 församlingsmedlemmar och 229 skolor med 5 822 elever. Man hade också en skola för missionärer (och pastorer (?)), den så kallade Missionsskolan, på Lidingö. Missionsförbundet stöddes 1912 av 1 315 missionsföreningar och friförsamlingar med 96 450 medlemmar, fördelade (sedan 1912) på 14 distrikt med var sin distriktsföreståndare. Dess missionstidning, "Missionsförbundet", gavs ut i 18 500 exemplar. Dess högste ledare, missionsföreståndare, var pastor Erik Jakob Ekman 1878–1904 och därefter lektor Waldenström. Årsmöteskonferensen, som bestod av delegerade från de till Missionsförbundet anslutna föreningarna och friförsamlingarna, valde styrelse och fattade beslut i alla viktigare frågor rörande missionsarbetet. I januari 1920 utgavs Svenska Missionsförbundets Sångbok 1920 med 782 psalmer och sånger för enskilt och offentligt bruk. Mycket av den då avlidne Erik Nyströms arbete med den tidigare sångboken behölls i denna nya version, mycket nytt tillkom både från Sverige och utlandet och många av sångerna var nyförfattade. Växa.nuVäxa.nu är en tidning som ges ut av Svenska Missionskyrkan, dess distrikt och ungdomsorganisationen equmenia. Den startades i september 2008 och ges ut med fyra nummer per år. Upplagan är c:a 25 000, varav en del distribueras som bilaga med tidningen Sändaren och resten delas ut via distrikt och församlingar. Innehållet behandlar främst vad som händer och sker i Missionskyrkan runt om i landet. Tidningen är normalt 24 sidor, i färg och i ett format något större än A4. Kända medlemmarMissionsföreståndare
Ordförande i Missionsstyrelsen / Kyrkostyrelsen (sen år 2000)
Nuvarande ledamöter i kyrkostyrelsen (2008)
Några kända namn i Missionskyrkan
Externa länkar
Källor
Noter
|
This article is from Wikipedia. All text is available under the terms of the GNU Free Documentation License.